Kan du tänka dig att gå ut i media?

Wow... Beundrar dig!!!

Beundrar alla som kan tänka sig de här. Jag kan inte gå ut med mitt, kan pma dig om du vill höra. Men mest är de för att jag fortfarande har kontakt med han som utsatte mig o vi har börjat få en bättre relation. Så de är helt fel tidpunkt för mig.

Jävla idiot reporter som svarade först! Där blev jag riktigt besviken och arg tills jag läste nästa stycke om hon som va ödmjuk.

Du är så stark!

Hej Stor och liten!

Tack för dina värmande ord!

Vad tråkigt att höra att det är fel tidpunkt för dig nu.. Men det låter samtidigt som att det är någonting du hade velat göra, om omständigheterna hade varit annorlunda? Ja, du får väldigt gärna pma mig, om du känner att du vill dela med dig av orsakerna till det. <3

Jag är i alla fall glad för din skull, för att ni har börjat få en bättre relation.. Förutsatt att du känner dig okej med det som sker nu? Jag önskar dig all lycka till!

-skickar extra styrka-

Hej,

Så trist med den första kvinnans svar...hon kunde ju valt att presentera det på ett bättre sätt, att olika områden har olika stort utrymme och att det på den här fronten var täckt för en tid framöver...

Desto mer intressant med svar nummer 2! Det fokuserar vi mer på tycker jag

Jag vet inte om jag skulle klara av att ställa upp i en tidning...Namn och bild hade jag definitivt inte fixat, skulle vara väldigt svårt att gå till jobbet och möta såväl kollegor som föräldrar (jobbar på förskola). Framförallt föräldrarna skulle kännas väldigt svårt, jag skulle ha svårt att hålla min professionella roll då...och fundera över vilka som läst respektive inte läst..

Men med fingerat namn kanske...Hur känner du Conatus?

Även om det inte är med mitt riktiga namn skulle jag nog oroa mig för vad folk skulle tycka..jag har en tendes att förminska det jag varit med om - lyfta upp min delaktighet, skuldbelägga mig själv - både för delaktigheten och för de klena protesterna...Ska det vara till hjälp för någon annan utsatt som läser behöver kanske problematiken lyftas fram, för att de ska känna igen sig och kanske bli hjälpta av texten, samtidigt är jag orolig att det för andra framstår som gnäll över något jag själv hade möjlighet att sätta stopp för, om jag bara hade försökt..

Hej Therese!

Tack så mycket för ditt svar!

På tal om att ställa upp med namn och bild, så fick jag idag mail från reportern igen och ansåg att det var bättre att ställa upp som anonym och utan bild, för att visa hänsyn till människorna runt omkring (familj och liknande). Hon menade även på att alla inte anmäler och att förövaren inte alltid blir dömd. Jag tänkte dock försöka prata med reportern om just det, att vi på så många sätt redan tvingas visa hänsyn till vår förövare och jag tycker att det är rent ut sagt förjävligt.

För egen del så är jag lite smått kluven, faktiskt. Jag vet att det hade varit lättare om jag skulle vara anonym och utan bild och ingen skulle kunna komma med pekpinnar direkt mot mig. Samtidigt så är det ju just det som jag själv är lite "allergisk" mot, i brist på bättre ord. Jag hade själv uppskattat att få läsa intervjuer med människor som vågar visa vilka dom är och att dom ser ut som vem som helst och sådär. Så jag vet faktiskt inte hur jag ska göra, jag vill ju liksom visa att jag/vi inte har någonting att skämmas över. Men samtidigt så är det klart att man tänker på vilka potentiella konsekvenser det kan få om man skulle vara så pass öppen också.

Det sista stycket som du skriver, tycker jag är ganska viktigt. Det här med att förminska vad man har varit med om, tror jag är ganska lätt hänt, oavsett på vilket sätt man blivit utsatt. Personligen så tycker jag att det är viktigt att faktiskt visa på vilka olika sätt övergrepp påverkar en efteråt, och jag tror att många skulle kunna igen sig i alla historier som står skrivna här på forumet.

"samtidigt är jag orolig att det för andra framstår som gnäll över något jag själv hade möjlighet att sätta stopp för" - även detta tycker jag är riktigt viktigt. Folk måste förstå att man blir så pass indragen i dessa saker, att det faktiskt inte bara är "att sluta träffa förövaren" osv. Jag tror verkligen att människor skulle bära med sig din historia och dra lärdom av den, och jag har svårt att se att du faktiskt skulle bli ifrågasatt eller dömd.

Ta hand om dig! ^^,

Hej,

Jag kan förstå att tidningarna har sina regler de måste följa för att undvika stämningar om förtal osv. Och ifall de bjuder in andra för att försvara sig så försvinner ju det syfte du hade med att berätta..men jag håller med om att det är jäkligt frustrerande med all hänsyn som skall tas för att de ska få leva sina liv bra - medan vi står där med skam och ångest och en himla massa annat :(

Det är väldigt starkt av dig - och helt rätt - att med bild och namn så tar man verkligen bort skammen från sig själv och andra utsatta! Varför ska vi skämmas? Hade jag blivit rånad, misshandlad eller vittne till något så hade det varit självklart med namn och bild (så länge det inte fanns fara för hämnd mot mig), för då hade jag varit oskyldigt offer..Men så fort det handlar om sexuellt våld så "ska" man skämmas. Det kan man inte prata om...

Hur folk uppfattar min historia beror kanske hur den vinklas, men visst, några trångsynta provokatörer finns det alltid - även om det hade rört sig om en överfallsvåldtäkt när jag var klädd i bävernylon och nykter...då skulle någon ha åsikter om att man gått själv, rört sig på fel ställe, varit ute fel tid på dygnet osv och därmed förstått risken...Folk med sunt förnuft förstår oftast att detta inte är något man önskar ska fortsätta. Sen finns det nog en hel del som är lite mitt i...som har svårt att förstå hur man kan stanna i något som man far illa av. De förstår inte psykologin bakom det hela..hur man manipuleras, blir beroende, tappar energi och förmåga att bryta sig loss och att man redan känner så mycket skuld och skam att man inte törs vända sig till någon annan för hjälp och stöd..den enda man har är den andra, som gör en illa, och ibland (oftast) finns positiva stunder också, som får en att tro att man ska klara ut det på något vis...tvivla på att det är så illa som det ibland känns, osv osv.

Tack för ditt svar Conatus! Ta hand om dig och jag hoppas på mer uppdatering angående tidningskontakten!

Enormt viktigt initiativ! Jag älskar det.

Klistrar den här tråden!

Skulle du vilja att även icke-medlemmar ska kunna kontakta dig i den här frågan? I så fall vore det bra att ha med en mail du kan nås via. Annars kan jag gärna delge sidans mail, och att jag i så fall kan vidarebefordra svaren till dig.

Hej Admin,

tack så mycket för din positiva feedback! Det värmer! <3

Jag har inte haft möjlighet att skriva om det tidigare, men jag har haft fortsatt mailkontakt med denna reporter och förklarat att jag tycker att en artikelserie om sexuella övergrepp/incest, skulle vara en bra idé. Hon var väldigt positiv till mitt förslag till en början, och jag förklarade att jag var medlem på en sida för överlevare och att jag där frågat vilka som skulle kunna tänka sig att gå ut med sin historia i media. Jag uppgav aldrig sidans namn, eller någon information om någon medlem, utan berättade bara att det är en sida för överlevare som pushar varandra och finns som stöd för varandra och att alla som är medlem här bär på ganska olika historier.

Någonstans på vägen (och jag vet inte varför), så ändrade reportern inriktning och skrev att om någon medlem här ville sammanfatta sin historia så var det fullt möjligt att göra det, för att sedan maila det till henne på Sydsvenskan (en stor dagstidning här i Skåne) och att hon kunde ha med detta som utdrag "i artikeln om mig". Det känns väldigt konstigt att hon ändrade inriktning så, då jag hade hoppats att olika individer kunde få ta lika stor plats och ha samma möjlighet att berätta sin historia. Jag tycker inte att det är rättvist att jag ska "få ta all plats", så jag ska diskutera det närmare med henne, förutsatt att det finns individer här som vill gå ut i media?

Jag har även frågat henne vad som är bäst gällande att vara öppen eller anonym och hon förklarade att i de fall där ingen anmälan är gjord/förövaren gått fri, så är det bäst att vara anonym, på grund av etik. Jag frågade om man inte kan få välja det själv, men tyvärr får man inte det. Jag kan förstå att många kan drabbas av att man går ut med det, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är orättvist. Det känns som att man blir tvingad till att gömma sig, även om man egentligen inte vill. Förstår ni hur jag tänker?

Jag har en mail som man kan kontakta mig på, oavsett om man är medlem här på sidan eller inte och den hör ihop med min blogg:

stigmatiserad@hotmail.com

Annars tänkte jag också, att om reportern är fruktansvärt envis och vägrar göra en artikelserie, så kanske de som vill tala ut på riktigt (i jämförelse med en kort sammanfattning av sin bakgrund), kanske kontakta någon form av media själv? Då kanske det blir lite påtryckningar.. Åh, jag vet inte.. Jag är fruktansvärt trött idag/inatt, men jag vill att alla ska få samma utrymme.

Hej!

Så otroligt härligt att höra om hur det går för dig! Hoppas du inte känner dig tyngd över det riktade fokuset, alla som är intresserade av ämnet kan, som du själv skriver, själva kontakta media i olika former och på det sättet få ut sin historia. Det är ju, trots allt, du som kontaktat henne och pratat med henne - fokuset ligger på dig.

Det är nog lättare, för henne som reporter, att få igenom ett (till att börja med) enskilt reportage om sexuella övergrepp än att få igenom en hel artikelserie eller svara på frågor kring möjligheten att få ut en hel artikelserie i ämnet.

Att hon ska skriva om dig är en helt suverän start!

Jo ibland vill jag. Vill nog inte gå ut och berätta vad jag varit med om, detaljer kring de.... Men jag tycker samhället har en dålig bild av hur vi som varit med om övergrepp är och bearbetar det vi varit om om. De är där jag skulle vilja komma in. Liksom visa, hörrni, så här är de/såhär kan de vara!!! Känner en sån längtan när jag läser artiklar o texter om övergrepp.

Läser man på sidor som bupp, hopp, rsci och så så ger de en bra bild av hur det är. De är den stora allmänheten jag tycker fått så mkt om bakfoten. OBS! Min personliga åsikt bara.

Kram från stor och liten

Hejsan allihop!

Jag har nu fått mail från reportern på Sydsvenskan som ville göra en artikel om sexuella övergrepp/incest. Hon vill ha vinkeln där fadern inte är förövaren, då detta är "den vanligaste" förövaren, i alla fall enligt media. Är det någon av er här på sidan som skulle vilja skriva ner er historia, någorlunda sammanfattad och bli publicerad i tidningen? Utan namn och utan bild, helt anonymt?

Denna kvinna kommer hem till mig på onsdag 21/11 klockan 10.00, så ni kan isådana fall skriva här på forumet fram till på tisdag, så skriver jag ut hennes mailadress så kan ni bifoga era berättelser till henne.

Om någonting låter oklart, så får ni gärna ställa frågor!

Mvh,

Åh, just det!

Hur känner ni medlemmar här om att eventuellt ange hemsidan "Fri Från Skuld" i artikeln, som en mötesplats för överlevare? Ja? Nej? Ska majoriteten få bestämma? Säger ni nej, så säger jag ingenting om sidan. Samtidigt som jag personligen känner att det nog finns ganska många därute som inte vet att sidan existerar, men som skulle behöva ha tillgång till den, för sin egen skull..?

Admin, kanske en omröstning på det så jag får veta säkert? En omröstning som går ut på kanske måndag, senast tisdag?

Mvh,

Jag är riktigt imponerad av att du gör det här! Jag skulle kunna tänka mig att skriva ner min berättelse. Jag är bara så himla rädd att den skulle förminskas.. Det skulle isf vara ett exempel på hur barn förgriper sig på andra barn vilket verkar vara något som man kanske inte tänker på alla gånger. Jag hade och har fortfarande svårt att acceptera att det faktiskt var övergrepp eftersom det var en pojke som under de åren det pågick var mellan 12 och 14 år. Egentligen bara barnet, men i slutänden gör det ingen skillnad för den som är utsatt.

Vg att gå ut med forumet med namn så är jag kluven. Å ena sidan vore det riktigt bra om fler fick reda på den men jag känner en liten oro över att det finns sådana som skulle söka sig hit av fel anledning. Men så har jag en del "trust issues" och de är kanske snarare de som talar än mitt förnuft. Vet inte... Hur känner ni andra?

Hej igen! (Detta inlägg kommer jag att posta i alla trådar det berör!)

Jag har nu blivit intervjuad och den kvinnliga reportern var väldigt trevlig, duktig och förstående. Vi pratade om detta forum och om era historier. Hon sa till mig att ni inte behöver skriva vad ni har varit med om, utan att det går lika bra med era tankar om sexuella övergrepp. Varför man väljer att inte berätta, varför man berättat, hur man har fått hjälp, om man inte fått hjälp och liknande. Hon påpekade även att ni kan skriva era rädslor, tex rädslan för att omgivningen inte ska förstå om det tex handlar om barn som förgriper/förgripit sig på barn. Dessa sammanfattningar kan vara ca 10 rader långa och ni kan maila dessa till mig. Inga namn kommer att anges, om ni inte vill ha ett alias. Jag kan bifoga dessa vidare till henne.

Hon ska nu sammanställa materialet hon fick av mig idag och sedan maila mig den färdiga artikeln så att jag kan godkänna/lägga till/ta bort något i innehållet. Jag ser väldigt gärna att ni bidrar med era historier och tankar!

Mvh,

Conatus.

Vad bra det låter Conatus, hon verkar ha lyssnat och bemött dig väldigt bra! Känns det ok såhär efteråt också?

Tror inte jag klarar att skriva något själv just nu, mina tankar går inte riktigt att få någon ordning på och det känns ff lite för ömt. Men lycka till och fortsätt gärna berätta hur det går!

Conatus skrev:

Hon ska nu sammanställa materialet hon fick av mig idag och sedan maila mig den färdiga artikeln så att jag kan godkänna/lägga till/ta bort något i innehållet. Jag ser väldigt gärna att ni bidrar med era historier och tankar!

Mvh,

Conatus.

hur länge kan vi göra det? är tiden ute än?

massvis med styrka till dig fining

Ni kan fortfarande bidra med era sammanfattningar av era historier. Vi har ingen tidsgräns i dagsläget, hon kommer höra av sig till mig när hon har sammanställt allting. Dock skulle det nog vara bra att få in historierna så snabbt som möjligt. Vill du skriva ner dina tankar och känslor, Blunder?

Mvh,

Conatus