"Ingen riktig våldtäkt" Dokument inifrån

DOKUMENT INIFRÅN

- "När tonåringar utsätts för sexuella övergrepp, så är gärningsmannen ofta en jämnårig.
Men vågar man peka ut killen som man drömt om att ha sex med? Sara, 15 år, tänkte att ingen skulle tro på hennes version av det som hände på festen med skolkamraterna. Här berättar ungdomar om de oskrivna reglerna för gränslandet mellan sex och övergrepp.

SVT1 tor 10 maj kl 21.00

Dokumentären kommer att finnas på svtplay efter att avsnittet sänts och då kommer jag länka till det här i tråden.

Tack Therese för att du också skrev om den!   Den känns enormt viktig.

Jag såg programmet jag också och blev väldigt illa berörd, jag tyckte vissa scener var starka och jobbiga. Jag blev också frustrerad och ganska ledsen över att höra killarnas kommentarer i början av klippet för de sa "sen vet man ju inte vad man ska tro, de kanske ljuger" och den andra "Ja, för uppmärksamhet!" En tjej de intervjuade sa också att hon tyckte att "man bara skulle gå iväg och inte finna sig i det", det är inte så enkelt!!!

Försöker komma ihåg att det är unga personer de intervjuat men jag blir ändå illa berörd av oförståelsen för den finns överallt.

Jag blev också oerhört frustrerad av att se programet! Samtidigt så gav det mig en förståelse till varför jag dömt mig själv så hårt...

Jag blev utnyttjad under sent 90-tal till början av 2000-talet och jag tror inte värderingarna var särskilt annorlunda då. Kanske har media lyft fram lite mer obehagliga detaljer från rättegångar där förövaren/förövarna friats på skäl som tjejens berusning (inte tillförlitlig eller att hon själv utsatt sig för risken), killens berusning (kan inte ansvara för sina handlingar), tjejens klädsel osv. Jag vet inte. Tror att det var mycket prat om det "redan på den tiden". Och om man själv haft de åsikterna, och visste vad andra tyckte, då var det inte så svårt att döma sig själv för att man gjort som de tjejer man tidigare fördömt. Nu tror jag inte att vi hade något att relatera till i och för sig, men man pratade ändå om ämnet. Och vi trodde väl att vi visste ungefär vem som våldtas, och var och när det sker. Utmanande klädd tjej på väg hem från fest som är full och har "uppmuntrat" till det (och då räknades det kanske inte ens som våldtäkt utan tjejen skuldbelades), eller överfall i parken. Och överfall var väl det fall man sympatiserade med, alltså tyckte synd om tjejen. Det var en "riktig" våldtäkt.

Jag förstår om ni blir upprörda och arga för vad ni läser nu. Jag själv blev ju provocerad av programet där samma åsikter lyftes fram. Och jag blir förbannad när jag läser böcker/texter som lyfter fram samma saker. Så ni får gärna kommentera. Men jag tror att jag hade en del av dessa åsikter när jag var yngre, och det är säkert därför jag straffat och skuldbelagt mig själv så hårt. För min bild av det var att det är tjejens fel, som om killen inte är en tänkande varelse som kan skilja på lust eller panik, som tror att ett ok för en månad sedan betyder ja för all evig framtid oavsett omständigheter. Att det är tjejens uppgift att skydda sig själv genom att inte utsätta sig för någon risk, inte vara för full, inte skicka någon signal som kan misstolkas (samtidigt som man ska vara snygg för att accepteras, kul och lättsam, glad i att festa för att folk ska vilja umgås med en osv) och tjejens ansvar att kunna hantera en situation som ändå missuppfattats och stå på sig och ta sig ur situationen, utan att genera eller anklaga någon för något... Det är ju helt orimligt, men jag förstår inte vad det är som gör att ungdomar både då och nu resonerar så? För det är inte så det ska vara, och det är klart som fan att vi som utsatts skäms om en del av oss och stor del av vår omgivning resonerar så!

Jag hoppas att det framgick att jag INTE har dessa åsikter nu, utan tycker att det är självklart att en tjej ska kunna få klä sig som hon vill och även om hon haft sex med många killar tidigare att hon har rätt att säga nej/bli lämnad ifred om hon inte tydligt visar att hon vill - och det genom hela sexet, vad det nu kan tänkas innebära (samlad eller hångel). Att man inte får skylla sig själv bara för att man inte kunde försvara sig själv, på grund av fylla eller rädsla.

samma här jag fick faktiskt pausa flera ggr för att det triggade mig
känner igen mig väldigt mycket i Sara

therese, förstår hur du menar, blev ledsen men inte på dig

Vildvittra:

Ledsen att du har erfarenheter som gör att du känner igen dig i Sara..Tack för att du ville förstå hur jag menade. Jag har funderat på vad jag skrev, och jag blir inte riktigt klok på det...fanns ingen händelse att relatera till, och det var inget vi pratade om på lektionerna, men på något sätt måste vi ändå ha pratat om det, eftersom attityden fanns. Jag vet inte riktigt...

Jag berördes också väldigt illa av de förutfattade meningar som fortfarande finns - jag trodde nog att det såg lite bättre ut än det visade sig göra. Men... Jag har själv uttryckt mig på liknande sätt när jag var ung (alltså i ungefär samma ålder som tjejerna i klippet, lite äldre), men det var för att tonen var satt där - jag ville inte sticka ut. Skulle jag börja argumentera för hur våldtäkter kan gå till och liknande så kanske jag skulle få blickarna mot mig. Jag tror det är lite av en symtombild det också, man vågar inte vara den som säger annorlunda. Inte än, och inte i den åldern. Dock var inte våldtäkt alls lika talat om när jag var i tjejernas ålder, men likväl när det kom på tal så spelade jag med.

Usch, ja det var synd att så många ungdomar tyckte så. Jag tror att tjejer ibland tänker så pga en sorts försvarsmekanism. Man bombarderas hela tiden med risken att bli våldtagen som tjej. Ett sätt att hantera den rädslan kan vara att säga "men det kommer aldrig hända mig, eftersom JAG minsann vet hur jag undviker det", fastän man inte kan undvika sånt i verkligheten.

Dokumentären går fortfarande att se, tillgänglig till och med 10 oktober 2013. 

Ingen riktig våldtäkt